zacharias®

2025-03-02

ÄTA-arbeten och tidsförlängning samt reformatio in pejus

Publicerad 2022-01-19 på www.zacharias.se

Ett nyligen publicerat avgörande från Hovrätten över Nedre Norrland (dom 2022-01-14, mål nr T 204–20), berör det som så ofta, alltför ofta, leder till tvister vid entreprenader, nämligen ändrings– och tilläggsarbeten, s.k. ÄTA och därav föranledda behov av tidsförskjutning. Som en extra bonus berörs också den processrättsliga principen om reformatio in pejus.

1. Bakgrund

1.1 Det aktuella målet handlar om en konsumententreprenad enligt avtal daterat den 28 september 2016, där beställaren stämde entreprenören (huvudkäromålet) och entreprenören stämde beställaren (genkäromålet). Tillämpligt standardavtal var ABS 09. Kontraktsarbetena vara färdigställda och tillgängliga för slutbesiktning senast den 31 mars 2017. Vid försening skulle beställaren vara berättigad att av entreprenören erhålla vite med 0,2 procent för varje påbörjad vecka som kontraktsarbetena fördröjts. Slutbesiktning var planerad i december 2017, men kunde inte genomföras då entreprenaden inte var färdig. Entreprenaden godkändes vid slutbesiktning den 30 januari 2018.

1.2 Huvudkäromålet (beställarens talan) handlade i allt väsentligt om beställarens krav på dels förseningsvite dels motfordringar avseende olika fel i entreprenaden och merkostnader som uppkommit på grund av dessa fel.

1.3 Genkäromålet (entreprenörens talan) handlade om entreprenörens krav på ersättning för kvarstående del av kontraktssumman och krav på ÄTA ersättning. Entreprenören ansåg sig dessutom berättigad till förlängning av den avtalade kontraktstiden för arbetenas färdigställande.[1]

2. Ändrad grundkonstruktion

2.1 Huvudproblemet tycks ha varit grundläggningen. På grund härav belyses genkäromålet före huvudkäromålet i denna genomgång. Generellt gäller att en entreprenör ska undersöka arbetsområdet[2] föregående avtals ingående för att då bättre kunna bilda sig en uppfattning om till exempel grundförhållandena. Markundersökningar utfördes på fastigheten först efter avtalets ingående. Det konstaterades då att husets grund behövde pålas. Det ska här framhållas att entreprenören, generellt, förutsätts innan anbud lämnas ha skaffat sig den kännedom om arbetsområdet och andra förhållanden av betydelse för bedömningen av vad som kan erfordras för kontraktsarbetenas utförande och som kan erhållas genom besök på platsen.

2.2 Frågan huruvida entreprenören i erforderlig omfattning synat arbetsområdet kom emellertid inte att bli en stridig omständighet i målet. Den ändrade grundkonstruktionen ansågs ostridigt utgöra en ÄTA.[3] Ostridigt i målet var också att denna ÄTA medförde en senareläggning av gjutningen och därmed en försening av de avtalade kontraktsarbetena med 22 dagar. En ny konstruktionsritning togs fram och en 200 mm tjock pålad platta gjöts på fastigheten i stället för den ursprungligen tänkta 100 mm tjocka plattan på mark.

3. Förelåg en rätt till tidsförlängning utöver 22 dagar?

3.1 Frågan som därmed blev central för hela målet var om entreprenören haft rätt till ytterligare förlängning av kontraktstiden på grund av att konstruktionen av plattan ändrades efter att avtalet ingicks utöver de ostridiga 22 dagarna. Enligt de vanligen använda standardavtalen på marknaden gäller att den avtalade kontraktstiden förlängs eller – vilket är mindre vanligt – avkortas, i den utsträckning ändringar och tilläggsarbeten föranleder ökad eller minskad tidsåtgång (se 8 § konsumenttjänstlagen eller punkt 9 och 10 i ABS 09, 4 Kap. 3 § AB 06 och ABT 06).

3.2 Inom entreprenadrätten, såväl för konsument eller kommersiell sådan, råder i vissa fall en meddelandeskyldighet eller underrättelseskyldighet. Sådan skyldighet finns också på flera andra rättsområden (se Högsta domstolens beslut den 11 januari 2022, mål nr Ö 672–21 där detta berörs i anslutning till en praxisgenomgång. Även om målet handlade om reklamationsskyldighet har det sitt intresse på ett mer allmänt plan).

3.3 Domstolarna var eniga i frågan om att entreprenören inte visat att entreprenören hade rätt till en ytterligare tidsförlängning. Till saken hör att det i målet också framkom att det förekommit en hög fukthalt i betongen med därtill hörande längre torktid (vattencementtal (vct). Det framkom också att den som svarade för gjutningen inte fick några direktiv om vilken vct-halt på betongen som skulle användas vid gjutningen. Entreprenören ansågs inte ha uppfyllt sin bevisbörda. Hovrätten påtalade att

"Allmänt gäller att den som vill ha tidsförlängning eller avkortning också ska styrka det berättigade i kravet och kravets storlek. När entreprenören vill ha tidsförlängning har hen att styrka den omständighet i ABS 09 punkt 16 eller 17 som ger hen rätt därtill, att omständigheten medfört behov av mer tid och att mertiden uppgår till den förlängning av kontraktstiden som hen anser sig berättigad till (se S. Hedberg och S. Johansson, Konsumententreprenader, s. 104)."

3.4 Vad sedan gäller huvudkäromålet gjorde beställaren gällande 16 veckors förseningsvite utöver kvittningsgilla motfordringar för fel i entreprenaden samt merkostnader föranledda av dessa fel. I allt väsentligt vann beställaren framgång med sin talan.

4. Reformatio in pejus

4.1 En processrättslig fråga som också kom att prövas, handlade om reformatio in pejus. Principen är inte så ofta förekommande i civilrättsliga mål. Denna processrättsliga princip omfattande såväl civilrätt som straffrätt. Inom straffrätten innebär principen att hovrätten inte får döma en dömd person som klagar över en tidigare dom, eller med anledning av åklagarens överklagande till den dömdes förmån, till en allvarligare rättsföljd än den dom som överklagats, dvs. det får inte bli en ändring till det sämre (se 51 kap. 25 § Rättegångsbalken). Av 17 kap. 3 § Rättegångsbalken och 50 kap. 1–2 §§ Rättegångsbalken anses följa att samma princip även gäller i tvistemål trots att det inte finns en uttrycklig bestämmelse i 50 kap. Rättegångsbalken (som handlar om överklagande av domar i tvistemål).

4.2 Beställaren hade i tingsrätten gjort gällande kvittningsgilla motfordringar och i allt väsentligt vunnit framgång med dessa. Vissa av de påstådda motfordringarna ogillades alltså. Beställaren överklagade inte tingsrättens dom. Det kan vid första påseende tyckas konstigt. Det behöver det inte vara om vederbörande i det stora hela är nöjd med utfallet i tingsrätten och det som ogillats handlar om mindre belopp. Förenklingsskäl, dvs. för att inte tynga målet, och med hänsyn till beviskraven och bevisbördan, kan ett sådant avstående från att överklaga vara motiverat. Beställaren valde dock att göra gällande sina kvittningsgilla motfordringar, inom ramen för det belopp som tingsrätten förpliktat beställaren att utge till entreprenören, även de som tingsrätten ogillat, i sitt svaromål i hovrätten.

4.3 Frågan som hovrätten hade att pröva var om tingsrättens dom vunnit laga kraft i de delar som avsåg de kvittningsgilla motfordringarna. Hovrätten kom fram till att beträffande ett ersättningsanspråk som består av flera komponenter, anses förbudet mot reformation in pejus inte hindra att högre rätt sätter ned värdet av en post om det balanseras mot en höjning av en annan post. En förutsättning för det är att den sammanlagda ersättningen inte understiger eller överstiger vad tingsrätten har dömt ut. Hovrättens resonemang stämmer överens med principen om att det inte får bli en ändring till det sämre. Hovrätten framhåller dock att en förutsättning för detta, är i sin tur att det rör sig om olika komponenter i samma ersättningsanspråk. Hovrätten ansåg att de motfordringar som beställaren ville göra gällande avsåg olika ersättningsanspråk. Därför avslogs deras yrkande om att få dessa motfordringar prövade.[4]

5. Avslutande synpunkter

5.1 Domstolarna kom alltså fram till, eftersom detta var ostridigt, att den ändrade utformningen av plattan i och för sig utgjorde ett ÄTA-arbete och att entreprenören var berättigad till 22 dagars tidsförlängning på grund av den ändrade konstruktionen. Emellertid tillerkändes inte förlängning på grund av den längre torktid som valet av cement (se ovan angående vct) orsakat eller på grund av övriga omständigheter som anfördes i målet. Bevisbördan låg på entreprenören som helt enkelt inte lyckats uppfylla denna. Kom ihåg att detta handlade om en konsumententreprenad, men författaren vågar påstå att valet av cement och underlåtenheten att kommunicera det valet och konsekvensen härav, sannolikt skulle leda till samma resultat i en kommersiell entreprenadtvist.

5.2 När det gäller den processrättsliga dimensionen bör man alltid ta ställning till om en dom, även om den i allt väsentligt innebär en framgång till talan, ändå ska överklagas, låt vara begränsat till de yrkanden som i förekommande fall ogillats. Har man inte själv överklagat, men motparten har överklagat tingsrättens dom, så har man ändå en möjlighet att överklaga domen, genom s.k. anslutningsöverklagande inom en vecka från den dag då överklagandefristen gick ut vilket framgår av 50 kap. 2 § Rättegångsbalken. Om inte annat kan det vara en lämplig åtgärd för att undvika en möjlig rättsförlust och få tidigare ogillade yrkanden prövade, kanske med framgång dessutom. Hade så skett i förevarande mål hade beställaren kanske lyckats få med sig hovrätten också i de delar tingsrätten ogillade beställarens yrkande.

_________________________________________________

[1] Kontraktstid är den i kontraktshandlingarna angivna tiden för utförande av kontraktsarbetena, eller huvuddelen därav. Kontraktstid ska hållas isär från entreprenadtid som är tiden från entreprenadens påbörjande till och med den dag då entreprenaden är godkänd.

[2] Arbetsområde är det område som under entreprenadtiden står till entreprenörens disposition för entreprenadens utförande.

[3] ÄTA är en förkortning som står för: Ändringsarbete, Tilläggsarbete som står i omedelbart samband med kontraktsarbetena och som inte är av väsentligt annan natur än dessa, samt Avgående arbete. Ett ÄTA-arbete uppstår när beställaren under entreprenadtidens gång föreskriver något som inte är angivet i kontraktshandlingarna, t.ex. som i förevarande mål en helt annan grundkonstruktion än den som först varit avtalad mellan parterna. Det finns också något som kallas för arbeten likställda med ÄTA-arbeten, med vilket avses en rätt för entreprenören att få betalat för arbeten som denne inte anser ingår i de avtalade kontraktsarbetena. Tvister är frekvent förekommande om vad som är en ÄTA eller arbeten likställda med ÄTA-arbeten (se 2 kap. 4 § AB 04 respektive ABT 06.

[4] Hovrätten hänvisade till Nordh, Processens ram i tvistemål, 4 uppl. s. 146 f och Welamsson och Munk, Processen i hovrätt och HD, 2016, JUNO, s. 63-64).

Disclaimer

Denna artikel är avsedd för allmän information och utgör inte juridisk rådgivning. Informationen kan vara ofullständig eller föremål för förändringar, och författaren ansvarar inte för eventuella fel eller brister. Varje juridiskt fall är unikt och bör bedömas utifrån sina egna omständigheter. För specifik juridisk rådgivning rekommenderas att du konsulterar en kvalificerad jurist. Författaren ansvarar inte för beslut eller åtgärder som vidtas baserat på innehållet i denna artikel.

2025-03-01

Gränsen mellan materiell processledning och materiell rådgivning

Publicerad i SvJT 2002 s. 731

Avsikten med denna artikel är att utifrån en verklig rättegång som exempel från praktikers utgångspunkt diskutera den materiella processledningen i dispositiva tvistemål där parterna är företrädda av ombud. Artikeln har inte till ambition att företräda en allenarådande åsikt. Det finns litteratur som avhandlar frågorna, inte sällan från en ibland ganska svårtillgänglig teoretisk och akademisk synvinkel. Tvisten till vilken jag löpande i artikeln hänvisar kan förenklat beskrivas på följande sätt.

Parterna i tvisten är näringsidkarna X och Y. Parterna företräddes av ombud, varvid jag företrädde Y. X är den som väckt huvudtalan medan Y väckt en genstämningsvis förd talan. X:s talan går ut på betalningsförpliktelse om knappt 30 000 kronor. Y:s talan går ut på ett skadestånd om drygt 80 000 kronor. Målet sätts ut till huvudförhandling under två dagar. Målet avancerar sedermera på den andra dagen fram till pläderingarna. X:s ombud håller sin plädering och Y:s ombud håller sin plädering. X:s ombud lämnas tillfälle att replikera, vilket han gör. Till saken hör att X bestritt skäligheten av Y:s yrkande men inte närmare utvecklat varför yrkandet är oskäligt, vare sig sakframställningsvis, i pläderingen eller i repliken, trots att Y:s ombud utvecklat skäligheten av yrkandet i sin plädering. I detta läge, när det blott återstår att förklara att förhandlingen är avslutad, försöker domstolen genom upprepade frågor förmå X:s ombud att utveckla varför Y:s yrkande är oskäligt. Y:s ombud invänder, vilket inte möts av någon uttalad förståelse från en av domstolens ledamöter, medan ordföranden väljer att avsluta frågeställningarna men antecknar likafullt vad Y:s ombud på grund av frågorna ändock för fram som skäl.

Är då tingsrättens agerande materiell processledning? Svaret är enligt min mening nekande. Här är det fråga om otillåten materiell rådgivning. Ett uppenbart skäl till detta är redan att konsekvensen av att en part, i ett dispositivt tvistemål företrädd av ett ombud, utan närmare förklaring gör ett bestridande rörande skäligheten av ett yrkande, torde bli att invändningen lämnas utan beaktande med en skrivning

som skulle kunna formuleras ”… enär X inte närmare redovisat något till stöd för sin invändning ….…”. (Jfr RH 1986:11).

Det finns emellertid fler och mer grundläggande skäl som talar för att den ovan beskrivna situationen går utöver vad som är tillåtet. Handläggningen av en tvist i en domstol sker som bekant i tre steg. Det första steget är själva initierandet av rättegången genom en ansökan om stämning. En sådan skall innehålla bl.a. yrkanden och grunder (42:2 RB). Enligt bestämmelserna i 42:6–8 RB regleras hur en process i tingsrätten skall handläggas och vilka formella krav som ställs på käranden och svaranden. Därefter sker som steg två en förberedelse, varefter som det tredje steget huvudförhandling varunder målet prövas.

En central del i handläggningen av tvistemål vid domstolarna är att målet skall utredas under förberedelsestadiet. Domstolarna förväntas därvid driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet, vilket överensstämmer med ett av flera uttalade syften i prop. 1986/87:89 om ett reformerat tingsrättsförfarande (1987 års reform). Parterna skall jämlikt 42:8 RB var för sig ange de ytterligare omständigheter som de vill anföra samt yttra sig över vad den andre parten har anfört. För så vitt uppsatsen är av intresse utgör 42:8:2 RB och 43:3 RB de centrala bestämmelserna. I 42:8:2 RB föreskrivs att rätten skall:

”… allt efter målets beskaffenhet, vid förberedelsen verka för att tvistefrågorna blir klarlagda och att parterna anger allt som de vill åberopa i målet. Rätten skall genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar.”

Redan av denna bestämmelse framgår att rättens materiella processledning i allt väsentligt skall ske under förberedelsestadiet till klarläggandet av tvistefrågorna och vad parterna vill åberopa. Häri ligger själva kärnan i rättens materiella processledning. Den centrala och övergripande innebörden är att rätten

”… skall driva en aktiv processledning utan att för den skull övergå till en rådgivande verksamhet” (prop. 1986/87:89 s. 103).

Det lämnas ett skönsmässigt utrymme åt domstolarna att avgöra hur pass omfattande den materiella processledningen i varje enskilt fall får vara. Därmed inte sagt att gränserna är hur vida som helst. Utgångspunkten för dispositiva tvistemål är nämligen att

”… det på grund av parternas avtalsfrihet i stort sett [är] deras egen sak att bestämma vilken omfattning processen skall få och vilken utredning som skall göras…. Med hänsyn till vikten av att domstolarna uppfattas som objektiva och till risken för onödigt vidlyftiga eller snedvridna processer bör ….. ganska snäva gränser sättas för domstolarnas undersökningsplikt”. (prop. 1986/87:89 s. 104).

Till ytterligare stöd för att det finns gränser bör framhållas även att rätten inte får grunda:

”…. sin dom på någon annan omständighet (rättsfaktum) än vad som åberopats av parterna…. Processledningen skall i princip begränsas till att i den mån det behövs hjälpa parterna att klara ut vad de vill yrka och åberopa och vilken bevisning de vill förebringa” (prop. 1986/87:89 s. 106 f.).

Det måste nämligen hållas i minne att en part själv avgör vad parten vill föra fram till domstolen och i detta ligger en rätt att underlåta att åberopa omständigheter eller argument till stöd för ett påstående. (Jfr Ekelöf m.fl., Rättegång första häftet, 7 u., s. 52 f.)

Endast i speciella situationer finns det utrymme för en mer omfattande processledning innefattande införandet av nya yrkanden, nya grunder och ny bevisning. Likaså godtas en mer aktiv materiell processledning beträffande bevisningen. Genomgående framgår också att om en part företräds av ombud minskar utrymmet för den materiella processledningen. Men hur skall gränsdragningarna göras? Utgångspunkten är som redan framhållits att om och när materiell processledning sker i ett dispositivt tvistemål, skall denna tillgå i allt väsentligt under förberedelsen. Som exempel på mindre lämpliga åtgärder från en domstols sida redovisas i 1987 års reform situationer där domstolen gör uttalanden om att den förebragta bevisningen är otillräcklig eller att en åberopad grund är ohållbar.

Bestämmelsen i 42:8 bör läsas tillsammans med bestämmelserna i 42:6–7 och 43:3 RB för att ramarna för den materiella processledningen skall bli någorlunda greppbara. Därmed blir det mer i sin ordning att dela lagstiftarens syn på att materiell processledning är tillämplig när rätten t.ex. finner det angeläget att överväga om det finns skäl att förordna att en sakkunnig utses eller om det är aktuellt att förordna om en säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. RB. Materiell processledning kan även komma att aktualiseras beträffande rent processuella frågor. Den övergripande målsättningen är att ”… förbereda målet så att det kan avgöras så snabbt och effektivt som möjligt”. (prop. 1986/87:89 s. 193 och 196). I konsekvens med detta är innebörden av 43:4 RB att rättens ordförande under huvudförhandlingen måste

”… se till att förhandlingen huvudsakligen kommer att röra sig om sådant som är stridigt mellan parterna och att förhandlingen inte uppehålls genom utredning angående omständigheter som vid förberedelsen blivit ostridiga eller funnit sakna betydelse.” (Peter Fitger, Rättegångsbalken II, Supplement 18, s. 43:19).

Materiell processledning under en huvudförhandling, i vart fall efter det att sakframställningen passerats, bör tillåtas endast undantagsvis (Jfr Peter Fitger, Rättegångsbalken II, Supplement 25, s. 43.11). Ekelöf synes ha en något avvikande inställning, vilket redovisas i Ekelöf, Rättegång, femte häftet 6 u., s. 89 sista stycket. Vad Ekelöf troligen avser är en situation där part inte företräds av ett ombud, vilket även vinner stöd av systematiken i Ekelöfs framställning.

Dock måste det tillåtas rätten att ingripa i situationer där part anför oklara yrkanden och grunder, så att dessa oklarheter undviks när väl målet upptas till prövning. Materiell processledning är även motiverad när en helt ny grund plötsligt förs in i samband med huvudförhandlingen (Jfr Peter Fitger, Rättegångsbalken II, Supplement 25, s. 43:11).

Detsamma gäller när yrkanden och grunder som förts fram under förberedelsen plötsligt inte förs fram under sakframställningen i huvudförhandlingen. En sådan situation skulle kunna uppkomma på grund av att ett ombud under sin sakframställning under huvudförhandlingen sammanfattar en eller flera av de grunder som angivits under förberedelsen och rättens ledamöter därvid förbiser att det faktiskt är fråga om flera sinsemellan olika grunder. Om ombudet sedan under pläderingen hänför sig till omständigheter som uppenbarligen avser en grund som rättens ledamöter inte uppfattat som åberopad under huvudförhandlingen, åligger det enligt min mening rätten att reda ut om det är en ny grund som åberopas. Än mer påtaglig blir denna skyldighet om den under förberedelsen handläggande domaren också ingår bland domstolens ledamöter under huvudförhandlingen. Skulle tingsrätten underlåta detta och sedan i sin dom t.ex. skriva att parten inte ens åberopat grunden i fråga, torde rättegångsfel av avgörande materiell betydelse anses föreligga (Jfr det anförda med Peter Fitger, Rättegångsbalken II, Supplement 25 s. 43:11).

Därmed skulle ramarna för materiell processledning i dispositiva tvistemål där parterna företräds av ombud och i konsekvens härmed gränsen mot materiell rådgivning kunna preciseras enligt följande.

Materiell processledning

1. skall i allt väsentligt ske under förberedelsestadiet för att målet vid en huvudförhandling snabbt och effektivt skall kunna avgöras och skall anpassas till karaktären av mål

2. skall anpassas till om det finns partsombud eller inte

3. kan medges i högre grad vad avser bevisfrågor, processuella frågor, sakkunnigfrågor

4. kan i speciella fall ex officio omfatta införandet av nya yrkanden och grunder

5. skall ske när part för in nya grunder under huvudförhandlingen

6. skall ske när det är oklart om en tidigare under förberedelsestadiet åberopad grund alltjämt åberopas under huvudförhandlingen.

Hur bör då ett ombud reagera när tingsrätten enligt ombudets förmenande går utöver ramarna för vad som är tillåtlig materiell processledning? Enligt min mening gör sig ett ombud som inte invänder mot domstolens agerande skyldig till en underlåtenhet mot sin klient. Landets domare är professionella i sin yrkesutövning och tar inte invändning om otillåten materiell processledning personligt, i varje fall borde så inte vara fallet. Den omvända situationen gäller också, dvs. även om ett ombud inte vinner gehör för sin sak, så har ombudet ingen anledning att ta personligen vid sig. Sedan kan det hända att i “stridens hetta” olika tankar förmörkar enskilda individers sinnelag, men dylika tankar får antas skingras när viss tid gått och alla fått distans till rättegången.

Vad är då konsekvenserna av att en domstol inte håller sig inom ramarna för den materiella processledningen? Svaret på den frågan är komplicerat eftersom det inte sällan är flera omständigheter som spelar in när ett mål prövas. Utgången av ett mål kan handla om flera olika delfrågor, men rent principiellt skulle man med fog kunna säga att i det exemplifierande målet, invändningen om oskälighet skulle kunna komma att beaktas. Man kan tänka sig att huvudkäromålet ogillas, men det genstämningsvis framförda yrkandet jämkas helt eller så mycket att det jämkade beloppet överstiger yrkandet i huvudkäromålet. Konsekvensen i exemplet ovan skulle därmed kunna bli att Y, i enlighet med huvudregeln i 18:1 RB, får bära X:s rättegångskostnader trots att huvudkäromålet ogillats. Eftersom skäligheten dessutom är införd i domen är det oundvikligt att frågan också kommer att prövas av hovrätten om ett överklagande aktualiseras.

Vilka rättsmedel står en part till buds i ett fall när en domstol går utöver vad som anses utgöra tillåten materiell processledning? Utöver sedvanligt JO-förfarande kan sannolikt myndighetsansvar utkrävas jämlikt 3:2 SKL. Otillåten materiell rådgivning som leder till skada bör med andra ord konstituera fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Rätten är ju ett kollektiv och som sådant torde det inte komma i fråga att enskilt väcka talan mot en enskild domare. I stället synes det mer adekvat att betrakta handläggningen som en konkret myndighetsutövning under vilken åtgärd vidtagits som konstituerar ren förmögenhetsskada.

Några avslutande synpunkter

Ramarna för tingsrätternas materiella processledning innehåller gränser, låt vara att de är otydliga, för hur långt denna får drivas. Alltför ofta synes domstolarna, främst tingsrätterna, ta sig friheter som gränsar till materiell rådgivning och stundtals också utgör sådan rådgivning. Ju senare en materiell processledning sker under ett måls handläggning, desto mer ökar risken för att materiell rådgivning är för handen. Fel som leder till skada kan rent principiellt leda till skadeståndsansvar för staten. Alltför sällan invänder ombud mot att domstolar överträder ramarna för den materiella processledningen.

Först i skärningspunkten mellan domstolens agerande och ombudens processuella invändningar prövas omfattningen av ramarna för den materiella processledningen. Eventuella obehag ett ombud till äventyrs känner inför att kritisera domstolen är ovidkommande hänsynstaganden av personlig art, som inte får ta överhanden över klientens befogade intresse av att få sin rätt tillvaratagen. Ett partsombud har skyldighet att invända mot materiell rådgivning liksom att i förekommande fall upplysa sin klient om vilka möjligheter som står till buds att få sin rätt tillgodosedd.

Claude D Zacharias

Disclaimer

TESTAMENTSTOLKNING

Publicerad 2021-05-19 på www.zacharias.se

Under åren som yrkesverksam har jag vid flera tillfällen haft arvstvister på mitt bord. Släkt och vänner blir ej sällan som förbytta när det vankas arv. Upprättades ett testamente sent i livets skede eller kanske till och med när testator diagnostiserats för t.ex. en demenssjukdom, ifrågasätts kanske testamentets giltighet. Ärvdabalken (”ÄB”) reglerar såväl de formella kraven i 10 kap. ÄB som de materiella förutsättningarna för att ogiltigförklara ett testamente i 3 kap. ÄB. I det följande berör jag kort frågan om psykisk störning som ogiltighetsgrund. Huvudregeln är att den som påstår ogiltighet, har bevisbördan härför.

1. Formella krav – Formalavtal

För testamentes giltighet ställs vissa formella krav och de viktigaste är dels, att det har upprättats skriftligen med två vittnen som bestyrkt handlingen, dels att vittnena haft kännedom om att handlingen var ett testamente, dels att testator undertecknat testamentet eller vidkänts sin redan därpå tecknade underskrift i båda vittnenas samtidiga närvaro. Dessa krav gör att ett testamente är ett s.k. formalavtal (se 10 kap. 1 § ÄB). Det finns undantag och flera har säkert hört talas om s.k. nödtestamenten, men dessa undantag lämnas utanför den här framställningen.

2. Materiell ogiltighet

Även om formkravet uppfyllts kan ett testamente förklaras ogiltigt på materiell grund, t.ex. om testamentet har upprättats under påverkan av testators psykiska störning, eller testator har förmåtts att upprätta testamentet genom att någon har missbrukat hans oförstånd, viljesvaghet eller beroendeställning (se 13 kap. 2 § och 3 § första stycket ÄB).

Huvudregeln är att den som påstår något sådant har bevisbördan å för denna ogiltighetsgrund.

3. Testamentsvittnenas betydelse

Eftersom testators hälsostatus vid tidpunkten för testamentets upprättande är avgörande vid prövningen av dess giltighet är, testamentsvittnenas utsagor särskilt betydelsefulla, se t.ex. Svea hovrätts dom 2019-04-25 i mål nr T 1721-18 s. 4 första stycket. Se även NJA 1936 s. 131 där domstolen på s. 132 tydligt hänvisar till vad vittnena sålunda intygat, se även NJA 2009 s. 249.

4. Psykisk störning

Enligt 13 kap. 2 § ärvdabalken gäller, som ovan antytts, inte ett testamente om det har upprättats under påverkan av en psykisk störning.

Orsakssamband

För att testamentet i ett sådant fall ska betraktas som ogiltigt krävs även att den psykiska störningen har inverkat på förordnandet (se t.ex. Göta hovrätt dom 2020-10-30, mål nr T 3257-19 s. 3.).

Kritiska tidpunkten

Prövningen av testamentets giltighet ska som huvudregel dessutom hänför sig till den tidpunkt då förordnandet gjordes. Däremot kan tidpunkter såväl innan som efter får betydelse som stödbevisning för testators status vid den kritiska tidpunkten.

Förordnandets innehåll och rimlighet

Vid prövningen av om det finns ett orsakssamband mellan sinnestillståndet och testamentets upprättande ska hänsyn inte bara tas till arten av den psykiska defekten utan även till förordnandets innehåll och rimlighet.

Därtill ska fram hållas att det vid bedömningen kan vad som framkommit om testators tidigare uttryckta önskemål spela in, se t.ex. NJA 1963 s. 526 och Svea hovrätts dom 2017-12-01, mål nr T 8554-16, där det fanns ett tidigare förordnande som testamentsmottagaren undanhöll och vittnena inte alls var initierade. I avgörande förhöll det sig så att testator ansågs dement redan år 2003, enligt företagen demensutredning, och testamentet upprättades år 2011, dvs. åtta år senare! Därtill försökte, som framgått, den som skulle ärva hålla det senare testamentet hemligt. Sammantaget ansågs därför testamentet ogiltigt.

I 1963 år fall låg testator på sjukstugan och var omtöcknad och svag och kunde knappt säga något. Testator läste inte igenom testamentet, det nämndes inte ens att det var ett testamente. Dessutom var det dåligt ljus och testator hade tidigare givit till yttryck vilja att fördela kvarlåtenskapen på annat vis. Även här ansågs därför sammantaget testamentet ogiltigt.

Det ska framhållas att en person kan vara fråntagen sin rättsliga handlingsförmåga på grund av psykisk störning men trots detta anses kunna bestämma om arvet efter sig som blev fallet i Högsta domstolens avgörande NJA 1943 s. 651. I detta avgörande handlade det om en man som ansågs sinnessjuk som det då hette, och dessutom var omyndigförklarad. Högsta domstolen konstaterade att sjukdomen fluktuerade och att testators hälsotillstånd, vid tidpunkten för testamentets upprättande, varit sådan att han ägt förmåga att nöjaktigt taga vård om sina ekonomiska angelägenheter.

Senare praxis ger också för handen att demenssjukdomar och funktionsnedsättningar kan fluktuera från tid till annan framgår även om de med tiden förvärras och att ett testamente därför mycket väl kan anses ge uttryck för testators vilja och därmed anses giltigt.

Testators vilja

Såsom framgått handlar den röda tråden om testators vilja. Det väsentliga är att testator faktiskt förstod innebörden av sin rättshandling och att rättshandlingen gav uttryck för hennes vilja (se Brattström & Singer, Rätt arv, 2015, s. 90 och 94). Detta ställer ej sällan stora krav på bevisningen och som ovan redan påtalats är det den som vill göra gällande ogiltighet som också måste bevisa detta.

5. Bevismedel

Journalerna

Olika bevismedel är centrala för att styrka sin talan. Bland de viktigaste är ej sällan, utöver testamentsvittnena, journaler från vårdcentraler och sjukhus. Dessa kan innehålla mycket information rörande testators hälsotillstånd och är vanligtvis del av arvstvister i domstolarna. I dessa finns ibland noterat så kallade DT-skalle där man tittar efter bl.a, infarkter och s.k. MMT, även kallat MMSE, som är ett enkelt och ofta använt test som ger en grov uppskattning av den kognitiva förmågan (minne, inlärning, orienteringsförmåga etc). Resultatet ger en fingervisning om testators kognitiva förmåga, möjligheten att förstå vad det är man skrivit på och möjligheten att förstå konsekvenserna av rättshandlingen. Ej sällan måste man komplettera bevisningen med sakkunniga, dvs. läkare och professorer. Dessa bör vara väl bevandrade i problemställningen och helst också vana av rättsprocesser, dvs. av att skriva utlåtanden till domstolarna och uttala sig i en domstol som sakkunnig.

6. Sammanfattning

Sammanfattar vi det hela så krävs det mycket från den som påstår att ett testamente är ogiltigt därför att testator saknade rättshabilitet, dvs inte hade den kognitiva förmåga som krävs för att testamentet ska anses vara ett uttryck för testators vilja. Den som vill hävda att testamentet är ogiltigt på den här grunden har bevisbördan för det.

Att ge sig in i en arvstvist utan ett kunnigt ombud kan stå sig dyrt. Efter över 30 år i branschen med flera arvsmål bakom ryggen kan jag med eftertryck varmt rekommendera att man skriver ett testamente medan man är frisk och gärna gör det med vittnen som helst är yngre och friska, och som känner testator och vet vad denne vill. Varför inte spela in tillfället!

Att skriva sitt testamente är förmodligen det viktigaste dokument du skriver innan du avlider – se till att få kompetent juridiskt biträde för det och dröj inte för länge, i morgon kan det vara för sent!

Claude D Zacharias

Disclaimer
Denna artikel är avsedd för allmän information och utgör inte juridisk rådgivning. Informationen kan vara ofullständig eller föremål för förändringar, och författaren ansvarar inte för eventuella fel eller brister. Varje juridiskt fall är unikt och bör bedömas utifrån sina egna omständigheter. För specifik juridisk rådgivning rekommenderas att du konsulterar en kvalificerad jurist. Författaren ansvarar inte för beslut eller åtgärder som vidtas baserat på innehållet i denna artikel.

Svea hovrätts dom 2014-09-17, mål nr T 5074-13, Preskription rörande fordran avseende ändrings- och tilläggsarbeten

Publicerad 2022-01-04 på www.zacharias.se

En dom om entreprenadrätt fångade mitt intresse mycket på grund av att det för en gång skull är två hovrättsråd som är skiljaktiga och att domen därför meddelades med stöd av ordförandens utslagsröst.

1. Bakgrund

En ekonomisk förening (käranden) träffade den 14 december 2007, ett avtal med ett hotellföretag (svaranden) avtal avseende totalentreprenad. Svaranden var beställare och käranden var totalentreprenör. Entreprenaden avsåg ombyggnad till vandrarhem av en kontorsfastighet. Kontraktsarbetena skulle enligt avtalet utföras till ett pris om 11 500 000 kronor. För entreprenaden gällde standardavtalet ABT 94 med vissa avtalade ändringar. I 6 kap. 13 § ABT 94, finns en preskriptionsbestämmelse som lyder:

"För entreprenörens fordringar avseende entreprenaden gäller en preskriptionstid om sex månader räknat från entreprenadens godkännande. Detta gäller dock inte entreprenörens fordringar till den del de avser kontraktssumman, mervärdesskatt eller arbeten utförda efter kontraktstidens utgång. Om entreprenören kan visa att han inte känt till eller bort känna till sin fordran, räknas preskriptionstiden om sex månader från den tidpunkt då han först bort äga sådan vetskap. Preskriptionstiden skall dock aldrig vara längre än tio år räknat från entreprenadens godkännande. Efter preskriptionsavbrott gäller en ny preskriptionstid om tio år. I övrigt gäller preskriptionslagen."

Hovrätten redovisar som skäl för den korta preskriptionstiden, med hänvisning till doktrin, att en beställare inte ska drabbas av överraskande krav långt efter det att parternas avtal genom godkännande av entreprenaden i praktiken har upphört (se, t.ex. Johansson, Entreprenadrätt och praktik, 2 uppl. 2007, s. 315 f). Parterna i det nu aktuella fallet kom dock överens om att förkorta den angivna preskriptionsfristen och föreskrev att dem emellan skulle i stället gälla med ändring av standardföreskriften i ABT att slutreglering skulle ske senast 3 månader efter godkänd slutbesiktning.

Arbetena kom att utföras under 2007 och 2008. Slutbesiktning av underentreprenörernas arbete skedde den 31 juli 2008. Dessförinnan hade käranden anmält till svaranden att arbetena i totalentreprenaden var färdiga och tillgängliga för slutbesiktning. Någon slutbesiktning av själva totalentreprenaden parterna emellan har dock aldrig skett. Käranden väckte sedermera talan mot svaranden med yrkande att tingsrätten skulle förplikta svaranden att utge ersättning för bl.a. utförda ändrings- och tilläggsarbeten (ÄTA). Svaranden bestred käromålet och huvudinvändningen av intresse för denna redovisning var även om ÄTA-arbeten hade utförts så var dessa preskriberade jämlikt 6 kap. 13 § ABT 94.

2. Domskälen

Hovrättens majoritet fastställde tingsrättens dom och därför blir det inledningsvis av intresse att redovisa den domen. Bestämmelsen i 6 kap. 13 § ABT 94 svarar inte omedelbart på frågan om hur preskriptionstiden för krav avseende ändrings- och tilläggsarbeten ska beräknas när någon slutbesiktning inte har skett och något godkännande av entreprenaden vid en sådan besiktning alltså inte kommit till stånd. Tingsrätten konstaterade därför att bedömningen därför även måste omfatta andra tolkningsdata såsom systematiken i ABT 94 eller andra bestämmelser i standardavtalet samt den allmänna preskriptionsregeln i preskriptionslagen.

Tingsrätten framhåller att det:

”i viss entreprenadrättslig litteratur gjorts gällande att preskriptionstiden bör räknas från samma tidpunkt som garantitiden enligt 4 kap. 7 § (Lindahl, Totalentreprenad, 1996, s. 118 f och Hedberg, Entreprenadkontrakt, 1996, s. 216). Enligt detta synsätt bör alltså preskriptionsfristen i det aktuella fallet räknas från den dag slutbesiktning rätteligen skulle ha skett. Det har samtidigt gjorts gällande - i fråga om en bestämmelse med motsvarande formulering i systeravtalet AB 04 - att avsaknad av godkännande av entreprenaden medför att tio års preskriptionstid enligt preskriptionslagen ska räknas från entreprenadens avlämnande (Johansson, Entreprenadrätt och praktik, l uppl. 2005, s. 324).”

Tingsrätten påtalar också att det av 4 kap. 7 § ABT 94 framgår att garantitiden i vissa fall kan löpa från den tidpunkt slutbesiktningen rätteligen skulle ha utförts därför att beställaren inte ska kunna – genom passivitet – dels utsträcka garantitiden, dels utverka anstånd med betalning av kontraktssumman. Emellertid innebär den i ABT 94 angivna preskriptionstiden en strängare reglering mot entreprenören i jämförelse med vad som gäller för fordringar i allmänhet enligt preskriptionslagen. Därför – menar tingsrätten - att restriktivitet bör iakttas vid tolkningen av tillämpningsområdet och att det är angeläget att preskriptionstiden räknas från en tidpunkt som är lätt att fastställa. Tingsrätten går sedan in på en ändamålsargumentering och framhåller att om preskriptionstiden skulle räknas från den tidpunkt när slutbesiktningen rätteligen borde ha skett skulle det ofta kunna leda till oklarhet från vilken tidpunkt fristen ska räknas. Dessutom skulle det, skriver tingsrätten i sin dom, också kunna leda till en oönskad förvirring genom att utgångspunkten för beräkningen av preskriptionstiden kan ändras om slutbesiktning verkställs i ett senare skede än vad som rätteligen borde ha skett. Tingsrätten framhåller dessutom att en beställare som anser att någon slutbesiktning inte behövs torde ha möjlighet att ensidigt godkänna entreprenaden och därmed utlösa sex månaders preskriptionstid enligt 6 kap. 13 § ABT första stycket. Den slutsats som tingsrätten därmed drar är att i de fall något uttryckligt godkännande av entreprenaden inte finns, bör preskriptionslagens regler gälla. Hovrättens majoritet fastställde tingsrättens dom men vad tyckte då de två skiljaktiga hovrättsråden?

3. Hovrättens minoritet

Hovrättens minoritet lyfter särskilt fram formuleringen "I övrigt gäller preskriptionslagen" läst mot paragrafen i övrigt och ställer sig avvisande till att skrivningen ska ses som en föreskrift om vilken preskriptionstid som ska gälla för det fall att godkänd slutbesiktning inte har ägt rum. Därför anser minoriteten att frågan om preskriptionstidens beräkning ska besvaras med ledning av systematiken i ABT 94. Enligt bestämmelsen i kap. ABT 4 kap. § 7 om beräkning av garantitid, räknas denna tid från entreprenadens godkännande. Om inte slutbesiktning verkställs inom föreskriven tid på grund av beställarens underlåtenhet, räknas garantitiden från den dag besiktningen rätteligen skulle ha verkställts. Minoriteten i hovrätten ansåg att tillämpningen av ABT kap. 6 § 13 skäligen också borde innebära att preskriptionstiden borde räknas från den tidpunkt då slutbesiktning rätteligen skulle ha skett med hänvisning till doktrinen (se Lindahl, Totalentreprenad, ABT 94, s. 117 f och Hedberg, Entreprenadkontrakt, 1996 s. 216, jfr Motiv AB 72 s. 40 och BKK i skriften Entreprenadbesiktning, 1997 års upplaga, i anslutning till bestämmelsen om slutbesiktning i kap. 7 § 2 i AB 92). En konsekvens av ett sådant synsätt blir att för det fall en slutbesiktning inte verkställs inom föreskriven tid på grund av beställarens underlåtenhet medför detta inte bara att garantitiden räknas från den dag då slutbesiktning skulle ha ägt rum utan även att övriga rättsverkningar av slutbesiktningen samtidigt inträder. Därför, och med stöd av doktrinen och systematiken i ABT, anser hovrättens minoritet att ABT kap. 6 § 13 ska tolkas så att preskriptionstiden börjar löpa när slutbesiktning skulle ha ägt rum och därvid ansågs det sakna betydelse att tolkningen eventuellt kunde vara fördelaktig för en passiv beställare.

4. Avslutande kommentar

Preskription innebär att borgenären förlorar rätten att kräva ut sin fordran, vilket följer av 8 § Preskriptionslag (1981:130). Preskription av en huvudfordran omfattar även fordran på ränta och annan tilläggsförpliktelse samt fordran på grund av borgen.

Entreprenadavtal är nästan helt oreglerade i lag men regleras i stor utsträckning i enhetliga standardvillkor som bygger på överenskommelser inom entreprenadbranschen såsom t.ex. ABT 94 vilket utarbetades inom Föreningen Byggandets Kontraktskommitté (BKK), i vilken ingick företrädare för olika intresseorganisationer på såväl beställar- som entreprenörssidan. Standardavtal finns också för konsumententreprenader men där avviker situationen något i och med förekomsten av Konsumenttjänstlagen. Högsta domstolen har i sin dom NJA 2013 s. 271 (avseende AB 92) uttalat att det naturligt att tolka standardavtal av ifrågavarande slag i ljuset av den dispositiva rätt som skulle ha tillämpats när standardavtalet i något avseende är oklart. Köplagens regler kan därvid komma att läggas till grund för bedömningen om någon gemensam partsavsikt inte kan fastställas, och det inte finns några omständigheter vid sidan av avtalstexten som kan klargöra hur parterna uppfattat ett omtvistat standardvillkor. Ledning kan också hämtas från systematiken och de övriga villkoren i standardavtalet.

Hovrättens majoritet (med ordförandens utslagsröst) ansåg således att preskriptionstiden i de fall där partsavsikten inte omedelbart framgår av avtalet, i de fall något uttryckligt godkännande av entreprenaden inte finns, regleras av preskriptionslagens regler. Eftersom entreprenadavtalet träffades mellan två juridiska personer är 2 § preskriptionslagen tillämplig. Enligt bestämmelsen gäller att en fordran preskriberas tio år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. Enligt 5 § samma lag, avbryts preskriptionen genom att gäldenären utfäster betalning, erlägger ränta eller amortering eller erkänner fordringen på annat sätt gentemot borgenären, gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären eller borgenären väcker talan mot gäldenären eller annars åberopar fordringen gentemot gäldenären vid domstol, hos Kronofogdemyndigheten eller i skiljeförfarande, konkursförfarande eller förhandling om offentligt ackord.

Minoriteten hävdade preskriptionstiden började löpa från den tidpunkt då slutbesiktning rätteligen skulle ha skett. Kan man fastställa den tidpunkten gäller enligt ABT således en preskriptionstid om sex månader eller som i det aktuella fallet med hänvisning till parternas särreglering, tre månader.

UPPDATERING

2025-03-01

Högsta domstolen fastställde hovrättens domslut, HDs avgörande 2015-12-03, mål nr T 4983-14, dock med avvikande skäl. Högsta domstolen uttalar bl.a. följande:

"24. Preskriptionsregeln i ABT 94 kap. 6 § 13 är skriven för det fallet att det genom en slutbesiktning har klarlagts att entreprenaden har godkänts. Vad som i preskriptionshänseende gäller när någon slutbesiktning inte har hållits är oreglerat i ABT 94, och inte heller ger dess systematik eller dispositiv rätt någon direkt ledning. Ändamålsskäl talar för att bestämmelsen ska tillämpas också när någon slutbesiktning inte har skett, och att preskriptionstiden då ska börja löpa när entreprenören har avslutat sina arbeten. Men i ljuset av att det rör sig om en preskriptionsbestämmelse skulle en sådan utfyllande tolkning sträcka sig för långt.
25. Slutsatsen är att preskriptionstiden inte, som Beställaren har gjort gällande, löper från den tidpunkt då slutbesiktning rätteligen skulle ha hållits. Preskription har därför inte inträtt för Entreprenörens fordringar på ersättning för tilläggsarbeten. Hovrättens domslut ska således fastställas."